Hmm, hur ska jag börja.. Jag älskar mina föräldrar jätte mycket, det kommer jag alltid göra. Men jag har mer kontakt med min mamma än min pappa, mina föräldrar skildes våren 2005 och sedan dess har jag bott hos mamma, det har varit jätte mycket bråk och skit runt skilsmässan. Min pappa har inte alltid varit världens bästa pappa, tyvärr. Även fast jag önskar att jag kunde skriva att han har varit det, men då ljuger jag. Enda sedan jag var liten har jag alltid varit lite mer pappas flicka än mammas flicka, min lillebror var mer mammas pojke. Min pappa och jag gjorde det mesta tillsammans, spelade teater, jag åkte och jobbade med han på helgerna, han hängde med på klassresorna. Ja, ni vet den där "busiga och påhittiga" pappan var han. Min mamma är världens bästa, hon är en riktigt guldklimp. Hon finns alltid där när jag ledsen eller glad. Jag älskar att sitta och prata med henne, med henne kan jag säga precis allt faktiskt. Det finns nog inget som jag riktigt döljer för henne, och skulle jag försöka med det så skulle jag ändå säga det förr eller senare. Hon är som en bästa vän för mig! Jag önskar ibland att allt vore som förr, vi var verkligen den där lyckliga lilla perfekta familjen, jag var alltid glad. Men jag önskar dock inte heller att jag ska tabort allt annat som jag har idag, som t.ex. mammas kille magnus, han är nog den skönaste killen jag känner. Det är så lätt att prata med han, vi skrattar jämt tillsammans och har bara kul. Han är också en riktig guldklimp, jag är så glad för min mammas skull att dom fann varandra.