ingen rubrik till det här
Ingen rubrik på det här inlägget, det orkar jag inte med..
En gång i tiden hade jag en pappa som brydde sig, en pappa som älskade att umgås med sina barn, en pappa som alltid ställde upp för sina barn.. En gång i tiden hade jag den pappan alla önskade dom hade. Men det ändrades så snabbt.. Allt bara försvann.. Du raderade allt, du raderade din familj, dina vänner, ditt liv.. Ja allt, och det värsta är att det verkade så enkelt för dig, det var som att spola ner pappret i toaletten, som om vi inte betydde något för dig.. Som om jag bara var en sak du gillade att ha vid din sida i 14år, sen tröttnade på den. Som barn gillar leksaker i några år sen slänger dom leksaken. Precis så känner jag, du slängde bort mig. Jag spolades bort och kommer nog aldrig få komma tillbaka till dina tankar igen. Jag trodde jag betydde något för dig, för jag var pappas flicka, du & jag gjorde allt tillsammans, vi spelade teater tillsammans, jag hängde med dig och jobbade på helgerna, du var med mig på mina klassresor, vi kollade på tv tsm, vi åt tillsammans - vi bodde under samma tak.. Men vi gör inget av det där idag. För du valde bort oss och valde en ny familj som du bor med nu. Först under det första året sved det inom mig, jag hade många problem med mig själv. Jag hittade inte mig själv, jag var så vilsen. Jag levde i en mardröm.. Jag trodde inte det var sant, jag väntade på att du skulle nypa mig i armen och säga "johanna vakna" men jag vaknade aldrig.. Andra året var det lika jobbigt, all väntan på att du skulle komma tillbaka. För det var det jag trodde, att du skulle komma hem och säga att du är tillbaka nu, så vi kunde bli den där lyckliga familjen igen.. Men du kom inte. Tredje året började jag förstå vad som hänt och att du aldrig skulle komma tillbaka, för vem var det som jag träffade på mina födelsedagar, vem var det som jag träffade på julafton? För det var bara dom gångerna jag träffade dig.. Det var inte min pappa jag såg i ögonen när jag satt där på fiket och firade min 15 åriga födelsedag med han. Det kändes som om jag satt med en annan person som jag aldrig sett förut. Men han såg precis ut som min pappa, men han var inte det. Min pappa hade blivit en annan person, hjärntvättad.. Jag vågade inte längre berätta saker för han, för det kändes fel. Och något var fel, för så som han har betett sig mot sina barn och sin dotter, beter sig inte en pappa. Jag vill inte gå in på vad han gjort, men om jag skulle berätta skulle ni inte tro det var sant. För ja, så allvarliga saker är det som han gjort. Ni skulle aldrig tro vad ni hör, för en pappa skulle inte göra så mot sin dotter.. Det finns inte i någons värld. Och efter allt detta som du gjort mot mig, vill jag inte längre kalla dig för pappa, jag vill inte ens kalla dig ditt namn. För du är inte värd det.. "han som kallades det" ja, det är vad du kan bli kallad i mina ögon. Allt du gjort mot mig, allt du sagt till mig som en gång var en kniv i bröstet på mig har blivit till ilska och jag orkar inte längre ha det inom mig. Utan jag måste få ut det, och jag vill bara säga det - Jag har förlorat en pappa..
Jag saknar den pappan som han en gång var, men jag HATAR den personen som lever inom han just nu. Hata är ett starkt ord, men det stämmer så bra in på det jag menar. Ni förstår inte, ingen förstår. Alla år som jag gått igenom med dig.. Nej, jag vill leva mitt liv nu och må bra. Så jag bryter allt som har med oss att göra. Jag känner dig inte längre. Kom tillbaka till mig när du är min pappa igen - lalas pappa.. :'(
Fan nu kommer tårarna, jag är inte ledsen.. jag är inte, jag hatar dig. JAG HATAR DIG! vem du nu än är! Jag är inte ledsen för att jag förlorat dig, för du har gått så långt med det du gjort, så jag kan inte sakna dig. Jag hatar dig och din nya äckliga fru. Försvinn och kom aldrig mer tillbaka.
En gång i tiden hade jag en pappa som brydde sig, en pappa som älskade att umgås med sina barn, en pappa som alltid ställde upp för sina barn.. En gång i tiden hade jag den pappan alla önskade dom hade. Men det ändrades så snabbt.. Allt bara försvann.. Du raderade allt, du raderade din familj, dina vänner, ditt liv.. Ja allt, och det värsta är att det verkade så enkelt för dig, det var som att spola ner pappret i toaletten, som om vi inte betydde något för dig.. Som om jag bara var en sak du gillade att ha vid din sida i 14år, sen tröttnade på den. Som barn gillar leksaker i några år sen slänger dom leksaken. Precis så känner jag, du slängde bort mig. Jag spolades bort och kommer nog aldrig få komma tillbaka till dina tankar igen. Jag trodde jag betydde något för dig, för jag var pappas flicka, du & jag gjorde allt tillsammans, vi spelade teater tillsammans, jag hängde med dig och jobbade på helgerna, du var med mig på mina klassresor, vi kollade på tv tsm, vi åt tillsammans - vi bodde under samma tak.. Men vi gör inget av det där idag. För du valde bort oss och valde en ny familj som du bor med nu. Först under det första året sved det inom mig, jag hade många problem med mig själv. Jag hittade inte mig själv, jag var så vilsen. Jag levde i en mardröm.. Jag trodde inte det var sant, jag väntade på att du skulle nypa mig i armen och säga "johanna vakna" men jag vaknade aldrig.. Andra året var det lika jobbigt, all väntan på att du skulle komma tillbaka. För det var det jag trodde, att du skulle komma hem och säga att du är tillbaka nu, så vi kunde bli den där lyckliga familjen igen.. Men du kom inte. Tredje året började jag förstå vad som hänt och att du aldrig skulle komma tillbaka, för vem var det som jag träffade på mina födelsedagar, vem var det som jag träffade på julafton? För det var bara dom gångerna jag träffade dig.. Det var inte min pappa jag såg i ögonen när jag satt där på fiket och firade min 15 åriga födelsedag med han. Det kändes som om jag satt med en annan person som jag aldrig sett förut. Men han såg precis ut som min pappa, men han var inte det. Min pappa hade blivit en annan person, hjärntvättad.. Jag vågade inte längre berätta saker för han, för det kändes fel. Och något var fel, för så som han har betett sig mot sina barn och sin dotter, beter sig inte en pappa. Jag vill inte gå in på vad han gjort, men om jag skulle berätta skulle ni inte tro det var sant. För ja, så allvarliga saker är det som han gjort. Ni skulle aldrig tro vad ni hör, för en pappa skulle inte göra så mot sin dotter.. Det finns inte i någons värld. Och efter allt detta som du gjort mot mig, vill jag inte längre kalla dig för pappa, jag vill inte ens kalla dig ditt namn. För du är inte värd det.. "han som kallades det" ja, det är vad du kan bli kallad i mina ögon. Allt du gjort mot mig, allt du sagt till mig som en gång var en kniv i bröstet på mig har blivit till ilska och jag orkar inte längre ha det inom mig. Utan jag måste få ut det, och jag vill bara säga det - Jag har förlorat en pappa..
Jag saknar den pappan som han en gång var, men jag HATAR den personen som lever inom han just nu. Hata är ett starkt ord, men det stämmer så bra in på det jag menar. Ni förstår inte, ingen förstår. Alla år som jag gått igenom med dig.. Nej, jag vill leva mitt liv nu och må bra. Så jag bryter allt som har med oss att göra. Jag känner dig inte längre. Kom tillbaka till mig när du är min pappa igen - lalas pappa.. :'(
Fan nu kommer tårarna, jag är inte ledsen.. jag är inte, jag hatar dig. JAG HATAR DIG! vem du nu än är! Jag är inte ledsen för att jag förlorat dig, för du har gått så långt med det du gjort, så jag kan inte sakna dig. Jag hatar dig och din nya äckliga fru. Försvinn och kom aldrig mer tillbaka.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Starka ord från en stark tjej.
Du vet att jag finns här för dej hela tiden, även för din lillebror. Allt kommer att ordna sej, försök bara att glömma det förflutna nu så ska du se att det blir bra..
Älskar dej och Martin av hela mitt hjärta!
Puss & Kram
Trackback
