Nu är allt nerplockat och imorgon flyttar vi till en ny lägenhet, mer underbart kan det inte bli. Hittade ett fotoalbum långt in i garderoben när jag plockade ihopp allt, och det var mamma & pappas fotoalbum sen deras bröllop. Ett helt album fullt med bara kärlek i familjen jonsson.. Va perfekt allt var då, fanns inget att klaga på. Och jag känner hur tårarna bara stiger när jag tänker på hur bra vi hade det, jag menar absolut inte att vi har det dåligt nu, utan jag mår väldigt bra nu. Men, när jag tänker på mig & min familj.. Hur bra det var, det kunde inte bli bättre.. Och där stod dom och lovade varandra evig kärlek.. Men du svek oss, du svek hela din familj och alla som hörde dina löften.. Jag förstår inte! Det sårar mig, det har det alltid gjort. Och jag kollade på en bild på dig, länge.. väldigt länge och det slog mig "jag känner inte min pappa" Jag vet inte vem han på bilden är. Och det tog så jäkla hårt i hjärtat på mig, det högg till.. Jag har faktiskt förlorat en familjemedlem, han är inte död och bor inte i ett annat land.. Han bor 4/5 mil härifrån.. Men det handlar bara om att du inte vill ha med mig och göra. Jag kan inte annat än gråta nu, för det gör så ont att höra det.. Att min egen pappa inte vill ha med mig och göra. Jag önskar att det kunde bli som för typ 10 år sedan.. Men det kommer ALDRIG mer bli så.. Jag älskade dig verkligen, över allllt annat. Jag var pappas flicka.. Men jag kan inte säga längre att jag älskar dig, för jag vet inte längre vem du är. Du är som en främmande person, som skickar pengar i ett kuver när jag fyller år. Jag finner inte ord längre.. Jag saknar familjen jonsson. Men jag måste tacka en viss person som kommit in i våra liv nu, och gjort det bättre - magnus! Det är så skönt att se mamma lycklig igen, jag blir glad av det. Det värmer mig & jag är även glad för att du kommit in i våra liv så jag också har någon "manlig vuxen" jag kan prata med allt om, för det känner jag redan nu, att jag kan det.. <3